Kila rakt fram i tillvaron

Häromkvällen sträckläste jag en ny bok. En fet, till innehållet, volym på 48 sidor, "Världen enligt Lilla My" av Tove Jansson.

Någon gång har du säkert hört talas om lilla My i Muminböckerna? Lilla My gör precis vad hon har lust med och säger vad som faller henne in. Hon är inte större än att hon får plats i en ficka, faktiskt, och självsäker är hon. Uppriktig och ibland riktigt retsam. Skarpsynt och närvarande, som bara ett knytt kan vara. Hon kilar rakt fram i tillvaron utan att bry sig om vad som varit eller komma skall. Det gillar jag.

Lilla My och jag är rätt lika. Till exempel tycker hon att "pisimyror är som myggor, det är bara bra om man gör av med dem!".

My säger att om man är arg så är man arg. "Man ska vara arg ibland, vartenda knytt har rätt att vara ilsket."

Hon kan få syn på sig själv i en spegel och upprört utbrista: "Titta! Jag har blivit ännu mindre! Jag får inte alls syn på mig!"

Lilla My har det mesta klart för sig, mer kanske än vad Mayakalendern avslöjar: "Är det jordens undergång? frågade lilla My nyfiket. Allra minst, sa Mymlans dotter. Försök bli snäll om du hinner, för nu ska vi nog snart till himlen allihop. Himlen? upprepade lilla My. Måste vi in i himlen? Och hur kommer man ut därifrån?"

Om tillvaron kan hon konstatera: "För all del, allt är fantastiskt. Mer eller mindre."

Eller tänk om det inte händer något alls eller något märkvärdigt: "Ni är så borgerliga! ropade lilla My klagande. Hon stod i fönstret och stirrade besviket. Här håller på att bli precis som vanligt ... Jag var säker på att ön skulle sjunka eller flyta sin väg eller flyga i luften! Aldrig händer det någonting på allvar ..."
Om hon bara visste vad som är i görningen, eller hur? Monica 1008